Ända sedan jag var liten har jag velat starta ett eget företag. Jag är en sucker för företagande och företagsekonomi (min ekonomie magisterexamen är ju inte något jag fick ur en tuggummimaskin precis). Jag har dock haft mina självkritiska dagar, undrat om jag verkligen kan, om det ens är möjligt. Varför skulle just jag lyckas, osv. osv.
Och ja, för fan, jag kan!
Jag vet precis vad jag ska göra (hemlis!) och jag har ekonomin för det - synd bara att båda mina föräldrar behövde trilla av pinn för att jag skulle ha den här ekonomiska möjligheten. Pappa hade blivit så jäkla stolt över mig - även om han aldrig skulle sagt det till mitt ansikte.
Så, i januari tänker jag dra igång. Jag tänker skrika "Hasta la vista, baby" till min sjukskrivning, rida iväg på en enhörning samtidigt som jag pekar fingret åt alla håll.
Jag kan. Jag kan. Jag kan.
Jag ska. Jag ska. Jag ska.
Jag är stabil(are) nu. Ska diskutera en sista höjning av Cymbaltan med min läkare, och sen är det klart.
Så istället för att slösa Sveriges skattepengar genom att gå hemma, så ska jag betala skatt så andra har möjlighet att vara sjukskrivna utan dåligt samvete.
Det är luuugnt. Jag fixar!
